tradkramarjagaren.blogg.se

 

Jag och Johan är på vår allra första sjöfågeljakt. Det är faktiskt vår allra första jakt överhuvudtaget, så vi är förväntansfulla och även lite nervösa får vi erkänna. Efter att ha tagit ett Kustpilentåg till Västervik genom ett Östergötland i novemberskrud, mötte vi upp David och Johan C och åkte ut till Davids sommarstuga. David och jag är gamla goda vapendragare från lumpen, då jag var stridbåtschef och David maskinbefäl. Han och Johan C arrenderar 100 ha av Västerviks skärgård, så när jag ringde honom och berättade att jag äntligen tagit jaktcert blev jag inbjuden till sjöfågeljakt! Sommarstugan är en samling små stugor alldeles intill havet, med ett klassiskt utedass, en nysnickrad badtunna och inget rinnande vatten. Det var en vacker kväll med moln som skimrade i rosagult och rådjur som betade på fälten utmed vägen.

 

 

Johan och jag fixade middag medan Johan C och David tände på brasan i badtunnan. Köket var spartanskt inrett, men med lite kreativitet och diverse omflyttande av små lampor lyckades vi ändå ordna hel vildsvinsstek med palsternackspuré, körsbärssås och savoykål. Efter middagen svidade vi om och gick ner till badtunnan. Luften var sval, kanske 4-5 grader, men vattnet i badtunnan var drygt 35 så vi tände stearinljus, öppnade några öl och njöt av en stjärnklar himmel. Stämningen var avslappnad men förväntansfull - vi skulle upp tidigt morgonen därpå. Samtalen kretsade kring hur det gått för David och Johan C att jaga på samma ställe innan, hur jaktutbildningarna var, vilken annan jakt vi var nyfikna på o.s.v. David drog fram en lustig träflöjt som visade sig vara en lockpipa för gräsand. Det lät dock inte så när vi provade. Några dopp i havet och ett glas whisky senare var vi lagom möra för sängen. Jag kröp ner i min varma, luftiga sovsäck och kände tröttheten konkurrera med en annan, pirrig känsla. Det hade varit en alleldes otrolig kväll intill havet med massor av skratt, men snart väntade det vi alla åkt hit för och med ens blev jag lite mer allvarlig och nervös. Man kan ju inte komma ifrån att det handlar om att hantera dödliga vapen och att döda andra varelser, och då måste det gå rätt till. Vilket inte är helt lätt när man aldrig någonsin provat förut.

 

Klockan 04.30 ringde mobillarmet, och det dröjde inte länge innan underställ, knästrumpor, tröja, lumpenbyxor, fleece, kängor och oljerock var på. Johan och jag fixade kaffetermosar och matsäck medan David och Johan C lastade den lilla motorbåten med kamoflaguenät, vapen, ammunition, vettar (små plastfåglar att locka riktiga fåglar med) och annat nödvändigt. Med en liten röd ficklampa som enda ljuskälla åkte vi sedan genom ett kompakt novembermörker. Svart skog susade förbi och jag kände saltvattenstänk mot kinden. Blåsten var kylig och trängde genom allt jag hade på mig, så jag kurade ihop och lyssnade till utombordarens oljud. Väl framme vid det lilla skäret vi skulle utgå från, flyttade vi utrustningen till gömslena och placerade ut vettarna i lä. David och Johan C, som hade varsitt hagelgevär, skulle sitta i gömslet nära vettarna, medan jag och Johan, som delade på Davids 22:a (litet gevär med kaliber 22) satt i ett mindre gömsle en bit bort. Meningen var att sjöfåglarna (vilka är gräsand, knipa, vigg, skrak, ejder m.fl) skulle lockas av vettarna och antingen landa eller flyga så pass nära att David och Johan C kunde skjuta dem med hagel. Om fåglarna istället kom simmande eller lade sig för långt bort för hagel (>30 m) skulle vårt lilla men kikarsiktesförsedda kulgevär komma till nytta. Efter att ha lagt ut liggunderlag och kommit överens om tillåtna skjutriktningar, var det alltså bara att vänta. Och vänta.

 

 

Förutom en vacker soluppgång var det inte mycket som hände. Man kunde nästan ta på tystnaden, och efterhand som mörkret lättade framträdda skärgården i blågrå skepnad och sedan dagsljus. Men den fridfulla stämningen rådde inte i vårt gömsle. Även om vi då och då dåsade till, så krävdes det inte mer än en liten svart prick på horisonten för att pulsen skulle skjuta i höjden. Så man kan förstå att vi fick adrenalin när plötsligt ett hagelskott ljuder, som från ingenstans. Men efter ett litet tag smyger David fram och viskar till oss att det var ett skott rakt ner i vattnet i syfte att skrämma upp lite fågel som ligger och trycker i vikar längre bort. Så tillbaka till väntan. Vi åt frukost och drack lite värmande kaffe. En havsörn gled förbi. Vi viskade förslag på vildandsrecept till varandra. Jag konstaterade att min jaktutstyrsel består av kläder från lumpen och secondhandfynd till en totalt kostnad på 80 kr, vilket kändes helt rätt.

 

Plötsligt ser jag en hel flock sjöfågel komma långsamt simmande mot oss. Johan tar tag i geväret medan jag makar på mig för att ge plats till honom. Mina händer darrar, och jag ser att Johan inte täcker sitt ansikte med något. Sneglar på änderna, som nu stannat upp och misstänksamt inspekterar området. Försöker hjälpa honom med halsduken. Lite närmare och vi kan ta dem med 22:an. Men så plötsligt, som på en given signal, lyfter hela flocken ur vattnet och flyger därifrån. Besvikna och något förvirrade lutar vi oss tillbaka igen. Vi måste ha skrämt bort dem med vårt fumlande. Vettarna ligger och guppar runt och lugnet lägger sig åter. Något gräsandspar flyger förbi. Likaså en större flock med skrakar. Ingen av dem på hagelavstånd. Men det är lite det som är charmen med jakt - det händer inget alls väldigt länge, och plötsligt smäller det till och då måste man vara redo. David och Johan C börjar peka bortåt, mot en riktning snett bakom oss. Det komiska ljudet av gräsandslockpipan ljuder ur deras gömsle, och jag måste hålla mig för skratt. Efter ett tag kommer David fram till vårt gömsle. De har sett en skadskjuten fågel simma runt en bit bort, och det verkar som att det jaktlag som skjutit fågeln inte kan hitta den. Så med 22:an på ryggen lämnar Johan och jag gömslet för att hitta en bättre punkt på ön, varifrån vi kan kika på fågeln och se hur det går. Vi hittar den vilande på en liten kobbe ca 70 m bort. Skjutavstånd. Inget eftersök. Jag ligger mot klippan med bra stöd och laddar med patronen. Mantlar och osäkrar. Känner hur min kropp darrar av adrenalin när jag hittar anden i kikarsiktet och långsamt ökar pekfingrets tryck mot avtryckaren. Andas. 1, 2... Då händer två saker samtidigt: anden lämnar kobben och börjar simma bortåt, samtidigt ringer David på Johans mobil och säger att de kan se en motorbåt några öar bort som kanske är ett eftersök. Vi avbryter och avvaktar. Går tillbaka till gömslena. Efter en stund ser vi hur motorbåten ger sig av utan att ha hittat fågeln, varpå vi bestämmer oss för att ta hand om det istället. Någon måste döda ett skadeskjutet djur i lidande, annat är djurplågeri. David tittar på mig och frågar

-Redo för ditt första dödande?

Kan man någonsin bli det undrade jag tyst, men nöjde mig med att konstatera att ja, det var jag. Dessutom var det en ren nödvändighet att just den här fågeln sköts snabbt. Så vi tog motorbåten ut. Jag stod i fören och laddade på med hagelpatroner. När vi närmade oss blev fågeln, som visade sig vara en storskrak, nervös och började flaxa bortåt så fort den kunde. Den var uppenbart skadskjuten. Jag osäkrade och lade an. Vid ca 10 m avstånd sköt jag den. Det plaskade kring vattnet runtomrking och skraken vändes sig med benen rätt upp i luften. Vi trodde det var över, men plötsligt återvände den till livet och började göra dykförsök. Ett hastigt beslut senare sköt jag den en gång till, denna gång från ca 3 m avstånd. Nu var saken klar. Skraken var död och hade ett stort hål i sidan, ena vingen var avkjuten. Inget mer lidande, vilket var skönt. Och jag hade skjutit mitt första djur. Men det var verkligen en delad känsla. Alldeles innan sista skottet hade fågeln varit väldigt nära båten och jag mötte dess blick. En slags tomhet och skam kom över mig. Det enda som kan rättfärdiga vad som nyss hände vore att göra så mycket man kan av fågeln, att ta tillvara på den i så hög grad som möjligt. Jag funderar även på att i framtiden hedra byten med någon slags ceremoni. Inget särskilt, men kanske en viss formulering när man först tar på det dödade djuret eller liknande.   

 

Väl tillbaka på fastlandet var det bara två timmar tills Johan och mitt tåg tillbaka till Linköping skulle gå. Vi plockade, flådde och fileade det som fanns kvar av skraken, vilket var väldigt givande. Vi lärde oss hur man går tillväga med sjöfågel och fick ut två fina lår och bröst!

 

 

Nästan exakt ett dygn efter att vi ankommit till Västervik sätter vi oss på tåget igen och konstaterar att om man vill så går det att få plats för mycket äventyr på ett enda dygn. Och att vi ska ses igen kvällen efter för att tillaga skraken. Efter det hinner vi inte konstatera så mycket mer innan vi båda somnar. Utmattade, men nöjda.